Jag var i Roskilde med jobbet och skulle vara där i 12 dagar. Det fanns ingen möjlighet för mig att åka och se till min Mormor.
Ingen ringde och berättade att hon hade trillat. På fredagen brukade hon åka med sin syster och svåger för att handla och tippa på sina hästar. De var själva i mycket dåligt skick och kunde inte längre hjälpa henne eller gå upp för hennes trappor.
Hon åkte aldrig och handlade med dem utan min bror tippade på hästarna över internet och maten som jag hade köpt skulle nog vara ett tag till.
Jag hade informerat min Mamma om Mormors situation och Mamma hade ringt hemtjänsten för att fråga om de kunde titta till henne.
Veckan därpå började det krisa. På onsdagen hade maten tagit slut och min bror kunde inte handla förrän på lördagen därför begav hon sig ner till en lokal butik för att handla mjölk, potatis och bröd.
På torsdagen trillade hon. Hon ringde larmet och hon bad dem att handla lite mat åt henne. De gick och rapporterade detta till jourcentralen.
Dagen därpå, en fredag, föll hon igen. Min mamma hade möjlighet att prata med henne några timmar efteråt, men hon ville absolut inte till sjukhus.
Hemtjänsten ringde under hela veckan och frågade om hon klarade sig bra, men allt var guld och gröna skogar. Hon behövde minsann ingen hjälp!
Men hon ville komma in på ett boende. Hon ville ha ett rum, det var det hon sa men aldrig till rätt person.
Hon sa det till mig, till min Mamma, till min bror, till hemtjänstens personal men inte till biståndsbedömaren som ringde och frågade hur hon hade det.
