Jag hade nyckel och släppte in K och biståndsbedömaren. Mormor var i badrummet men kom ut sakta som säkert ut i hallen. Hon kände knappast igen mig och K. Biståndsbedömaren uppmärksammades inte förrän mormor hade suttit med oss ett tag vid köksbordet.

Vi pratade lite grann och K berättade varför vi var där. Mormor kallade mig för min Mammas namn dock vet jag inte om hon trodde att jag var min Mamma.

Biståndsbedömaren började ställa frågor om hur mormor klarade sig. Det var mycket ledande frågor så mormor kunde inte än annat svara Ja eller Nej.

Fråga: Tycker du om din lägenhet?
Svar: Ja, det gör jag.

Fråga: Vill du ha hjälp i din lägenhet?
Svar: Nej, det vill jag inte.

Så pågick det i över en halv timme. När jag frågade Mormor om hon ville ha ett rum på ett boende, svarade hon att hon ville bara in på ett boende varsomhelst.

Biståndsbedömaren frågade då om Mormor hade några önskningar om boende och var de skulle vara någonstans. Naturligtvis, svarade mormor att hon ville bo nära sta’n men ändå med lite natur så hon kunde gå ut en sväng med sin rullator.

Problemet med det svaret var att det är svårare att komma till ett boende i sta’n än ute i kringliggande orter, vilket biståndsbedömaren påpekade. Mormor hade ingen susning om vad biståndsbedömaren menade. Då fick K och jag åter säga till mormor att vill du inte in på ett boende oavsett var det ligger, bara att hon får ett rum. Jo, så vill jag ha det, sa Mormor.

I en timme höll vi på. Biståndsbedömaren motarbetade mormors vilja hela tiden och till sist tog K och jag över. Vi fick Mormor att skriva på ett papper som vi trodde skulle betyda att Mormor ställdes i kö för ett boende.

Det skulle visa sig senare att mormor hade gett sitt medgivande till att en behovsbedömning skulle genomföras och om kommunen kom fram till att mormor var i behov av ett särskilt boende, skulle hon då ställas i kö för ett boende.

Alltså man kan inte ställa sig i kö för ett boende utan kommunens tjänstemän/kvinnor på äldreomsorgsenheten gör bedömningen om individen har sådant behov att stå i kö för ett boende.

Sedan beställde vi tvätt-och städhjälp, tillsyn en gång om dagen (utökades till två av hemtjänsten), duschning samt ärende och inköp av varor.

Sist men inte minst, beställde vi mat. Dock fick vi reda på att det skulle ta tre veckor innan maten kom igång.

Varför skall det at tre veckor för att maten skall komma igång? Tänk om man inte kan handla eller komma ut ur sin lägenhet och fixa med Medmera-kort eller ICA-kort så att hemtjänsten kan leverera varorna, vad skall man då göra?

Vad händer med de äldre som inte har anhöriga? Hur kan man acceptera att de blir totalt utlämnade till systemet och byråkratin?

När M tog avsked verkade allt bra. Men så var inte fallet.

Mormor trillade, slog sig på vänstra sidan av skallen och låg. Hon ringde inte på larmet för hon var troligtvis medvetslös en tid. Hur länge är en gåta men efter det har hon inte varit sig lik.

Senare på lördagskvällen gick Mormor upp på toaletten, halkade på badrumsgolvet och slog i huvudet i kaklet. Det började blöda kraftigt. Hon tryckte på larmet och de kom. En sjuksköterska tillkallades och såret lades om. Mormor hjälptes till sängs och hennes käpp togs ifrån henne.

Sjuksköterskan bedömde skadan som ytlig och hon ansåg att en ambulans var inte nödvändig. Dock valde hon att kontakta min bror för att undra hur vi kunde låta det gå så här långt samt informera att Mormor hade slagit sig. Hon sa också att mormor borde vara på ett boende och inte i sin lägenhet.

Jag åkte dit på söndagen och möttes av en blåslagen mormor. Hennes personlighet hade förändras och hon var mycket trött. Hon hade nästan inga möjligheter att ta sig från sin säng till badrummet samt köket.

Jag kunde inte förstå hur en sjuksköterska kunde bara plåstra om en tant, uppmärksamma att hon borde ha ett boende och sedan lämna henne utan hjälpmedel eller tillsyn.

Varför var det här möjligt?

Ingen ringde och berättade att hon hade trillat. På fredagen brukade hon åka med sin syster och svåger för att handla och tippa på sina hästar. De var själva i mycket dåligt skick och kunde inte längre hjälpa henne eller gå upp för hennes trappor.

Hon åkte aldrig och handlade med dem utan min bror tippade på hästarna över internet och maten som jag hade köpt skulle nog vara ett tag till.

Jag hade informerat min Mamma om Mormors situation och Mamma hade ringt hemtjänsten för att fråga om de kunde titta till henne.

Veckan därpå började det krisa. På onsdagen hade maten tagit slut och min bror kunde inte handla förrän på lördagen därför begav hon sig ner till en lokal butik för att handla mjölk, potatis och bröd.

På torsdagen trillade hon. Hon ringde larmet och hon bad dem att handla lite mat åt henne. De gick och rapporterade detta till jourcentralen.

Dagen därpå, en fredag, föll hon igen. Min mamma hade möjlighet att prata med henne några timmar efteråt, men hon ville absolut inte till sjukhus.

Hemtjänsten ringde under hela veckan och frågade om hon klarade sig bra, men allt var guld och gröna skogar. Hon behövde minsann ingen hjälp!

Men hon ville komma in på ett boende. Hon ville ha ett rum, det var det hon sa men aldrig till rätt person.

Hon sa det till mig, till min Mamma, till min bror, till hemtjänstens personal men inte till biståndsbedömaren som ringde och frågade hur hon hade det.

När hon väl kom fram, föll hon ner i stolen som tack och lov fångade henne. Där satt hon i lugn och ro, och kände hur fläkten drog igång luften kring henne. Det var en njutning, sa hon.

Jag åkte och handlade juice, mjölk, mat och vattenmelon. Hon hade inte druckit tillräckligt men glassen hade varit svalkande. Men vattenmelon är bra och utan kärnor också!

Hon hade lagt sig när jag kom tillbaka. Hon var väldigt trött. Hennes käpp låg vid sängkanten men enligt min mening var den livsfarlig eftersom den gav henne inget stöd när hon gick.

Jag skar upp vattenmelonen, la upp den i påsar som sattes i kylen. Finger-food är alltid bra och jag tänkte att detta kunde hon nog inte motstå. Dessutom behövde jag inte påminna henne att dricka vatten på ett tag i alla fall.

Utsikten till Köpenhamn var fin och det öppna landskapet som nådde hela vägen till Öresund bakade i solen. Det var varmt även klockan 19 på kvällen. Solen brände och man kunde bara luta sig tillbaka och njuta.

Mormor märkte att jag var ute på balkongen och hon kom så småningom ut i det stora rummet och satte sig bredvid fläkten i sin TV-fåtölj. Jag gick ut i köket och la upp lite vattenmelonsbitar på en tallrik och bar ut dem. Vi satt och åt, pratade och tittade på TV.

På torsdagen föll Mormor och tryckte på larmet.

Jag fick ett samtal från henne på lördsgskvällen och hon lät inte bra. Hon sa att hon hade somnat vid köksbordet och vaknat sedan liggandes bredvid bordet på golvet. Tyvärr ringde hon inte larmet då utan gick bara och la sig.

På söndagen åkte jag dit. Hon mådde inte bra. Hon var snurrig, mådde illa och ville bara gå och lägga sig.

Jag åkte och handlade mat till henne som hon bett mig göra, köpte frukt och Piggelin. Om hon inte ville dricka vatten så tänkte jag väl att isglass kunde vara ett bra alternativ.

När jag kom tillbaka var hon uppe och satt vid TV:n som var ovanligtvis inte påsatt. Balkongdörren var öppen och vi gick ut och satte oss. Vi åt Piggelin och drack blodapelsin juice.

Det var fortfarande varmt och jag frågade om jag skulle köpa en fläkt åt henne. Jag visste att det skulle vara bättre om luften kunde cirkulera runt i rummet och att det kunde ge henne lite frisk luft.

När jag lämnade henne, gick hon och la sig. Jag måste medge att jag trodde inte att hon skulle överleva. När hon låg i sin säng tittade hon på mig, hennes ögon knappt öppna och fokusen var någon annanstans.

Jag ringde min mamma som bor utomlands och berättade om mormor. Jag sa att hon skulle antagligen inte klara sig och hon behövde hjälp. Mitt misstag var att inte ringa efter ambulans. Då kanske hade hon kommit in på sjukhus och sedan ett korttidsboende.