Fläkten köptes och installerades på tisdagskvällen. Mormor kunde knappast ta sig från köket till sin älskade TV-stol. Hon gick en välmarkerad väg mellan stolar och möbler som hon höll sig i medan jag försökte undvika att ingripa.
När hon väl kom fram, föll hon ner i stolen som tack och lov fångade henne. Där satt hon i lugn och ro, och kände hur fläkten drog igång luften kring henne. Det var en njutning, sa hon.
Jag åkte och handlade juice, mjölk, mat och vattenmelon. Hon hade inte druckit tillräckligt men glassen hade varit svalkande. Men vattenmelon är bra och utan kärnor också!
Hon hade lagt sig när jag kom tillbaka. Hon var väldigt trött. Hennes käpp låg vid sängkanten men enligt min mening var den livsfarlig eftersom den gav henne inget stöd när hon gick.
Jag skar upp vattenmelonen, la upp den i påsar som sattes i kylen. Finger-food är alltid bra och jag tänkte att detta kunde hon nog inte motstå. Dessutom behövde jag inte påminna henne att dricka vatten på ett tag i alla fall.
Utsikten till Köpenhamn var fin och det öppna landskapet som nådde hela vägen till Öresund bakade i solen. Det var varmt även klockan 19 på kvällen. Solen brände och man kunde bara luta sig tillbaka och njuta.
Mormor märkte att jag var ute på balkongen och hon kom så småningom ut i det stora rummet och satte sig bredvid fläkten i sin TV-fåtölj. Jag gick ut i köket och la upp lite vattenmelonsbitar på en tallrik och bar ut dem. Vi satt och åt, pratade och tittade på TV.
På torsdagen föll Mormor och tryckte på larmet.
