K och jag hade bestämt möte med en vikarierande biståndsbedömare från kommunens äldreomsorg hos min Mormor. Jag hade inte förvarnat mormor om mötet för jag ville att biståndsbedömmaren skulle se hur hon bodde och vilka omständigheter hon levde i. Om Mamma hade varit där, hade hon antagligen städat men då hade allt varit just guld och gröna skogar.
Jag hade nyckel och släppte in K och biståndsbedömaren. Mormor var i badrummet men kom ut sakta som säkert ut i hallen. Hon kände knappast igen mig och K. Biståndsbedömaren uppmärksammades inte förrän mormor hade suttit med oss ett tag vid köksbordet.
Vi pratade lite grann och K berättade varför vi var där. Mormor kallade mig för min Mammas namn dock vet jag inte om hon trodde att jag var min Mamma.
Biståndsbedömaren började ställa frågor om hur mormor klarade sig. Det var mycket ledande frågor så mormor kunde inte än annat svara Ja eller Nej.
Fråga: Tycker du om din lägenhet?
Svar: Ja, det gör jag.
Fråga: Vill du ha hjälp i din lägenhet?
Svar: Nej, det vill jag inte.
Så pågick det i över en halv timme. När jag frågade Mormor om hon ville ha ett rum på ett boende, svarade hon att hon ville bara in på ett boende varsomhelst.
Biståndsbedömaren frågade då om Mormor hade några önskningar om boende och var de skulle vara någonstans. Naturligtvis, svarade mormor att hon ville bo nära sta’n men ändå med lite natur så hon kunde gå ut en sväng med sin rullator.
Problemet med det svaret var att det är svårare att komma till ett boende i sta’n än ute i kringliggande orter, vilket biståndsbedömaren påpekade. Mormor hade ingen susning om vad biståndsbedömaren menade. Då fick K och jag åter säga till mormor att vill du inte in på ett boende oavsett var det ligger, bara att hon får ett rum. Jo, så vill jag ha det, sa Mormor.
I en timme höll vi på. Biståndsbedömaren motarbetade mormors vilja hela tiden och till sist tog K och jag över. Vi fick Mormor att skriva på ett papper som vi trodde skulle betyda att Mormor ställdes i kö för ett boende.
Det skulle visa sig senare att mormor hade gett sitt medgivande till att en behovsbedömning skulle genomföras och om kommunen kom fram till att mormor var i behov av ett särskilt boende, skulle hon då ställas i kö för ett boende.
Alltså man kan inte ställa sig i kö för ett boende utan kommunens tjänstemän/kvinnor på äldreomsorgsenheten gör bedömningen om individen har sådant behov att stå i kö för ett boende.
Sedan beställde vi tvätt-och städhjälp, tillsyn en gång om dagen (utökades till två av hemtjänsten), duschning samt ärende och inköp av varor.
Sist men inte minst, beställde vi mat. Dock fick vi reda på att det skulle ta tre veckor innan maten kom igång.
Varför skall det at tre veckor för att maten skall komma igång? Tänk om man inte kan handla eller komma ut ur sin lägenhet och fixa med Medmera-kort eller ICA-kort så att hemtjänsten kan leverera varorna, vad skall man då göra?
Vad händer med de äldre som inte har anhöriga? Hur kan man acceptera att de blir totalt utlämnade till systemet och byråkratin?
