Att trilla, att slå sig, att ligga

Min bror M åkte till mormor för att handla. Då berättade mormor för M att hon skulle nu in på ett hem inom 4-5 dagar eftersom en från larmet hade sagt detta. M trodde på henne och därmed handlade inte för många varor.

När M tog avsked verkade allt bra. Men så var inte fallet.

Mormor trillade, slog sig på vänstra sidan av skallen och låg. Hon ringde inte på larmet för hon var troligtvis medvetslös en tid. Hur länge är en gåta men efter det har hon inte varit sig lik.

Senare på lördagskvällen gick Mormor upp på toaletten, halkade på badrumsgolvet och slog i huvudet i kaklet. Det började blöda kraftigt. Hon tryckte på larmet och de kom. En sjuksköterska tillkallades och såret lades om. Mormor hjälptes till sängs och hennes käpp togs ifrån henne.

Sjuksköterskan bedömde skadan som ytlig och hon ansåg att en ambulans var inte nödvändig. Dock valde hon att kontakta min bror för att undra hur vi kunde låta det gå så här långt samt informera att Mormor hade slagit sig. Hon sa också att mormor borde vara på ett boende och inte i sin lägenhet.

Jag åkte dit på söndagen och möttes av en blåslagen mormor. Hennes personlighet hade förändras och hon var mycket trött. Hon hade nästan inga möjligheter att ta sig från sin säng till badrummet samt köket.

Jag kunde inte förstå hur en sjuksköterska kunde bara plåstra om en tant, uppmärksamma att hon borde ha ett boende och sedan lämna henne utan hjälpmedel eller tillsyn.

Varför var det här möjligt?

 

Larmet, distans och kommunen

Jag var i Roskilde med jobbet och skulle vara där i 12 dagar. Det fanns ingen möjlighet för mig att åka och se till min Mormor.

Ingen ringde och berättade att hon hade trillat. På fredagen brukade hon åka med sin syster och svåger för att handla och tippa på sina hästar. De var själva i mycket dåligt skick och kunde inte längre hjälpa henne eller gå upp för hennes trappor.

Hon åkte aldrig och handlade med dem utan min bror tippade på hästarna över internet och maten som jag hade köpt skulle nog vara ett tag till.

Jag hade informerat min Mamma om Mormors situation och Mamma hade ringt hemtjänsten för att fråga om de kunde titta till henne.

Veckan därpå började det krisa. På onsdagen hade maten tagit slut och min bror kunde inte handla förrän på lördagen därför begav hon sig ner till en lokal butik för att handla mjölk, potatis och bröd.

På torsdagen trillade hon. Hon ringde larmet och hon bad dem att handla lite mat åt henne. De gick och rapporterade detta till jourcentralen.

Dagen därpå, en fredag, föll hon igen. Min mamma hade möjlighet att prata med henne några timmar efteråt, men hon ville absolut inte till sjukhus.

Hemtjänsten ringde under hela veckan och frågade om hon klarade sig bra, men allt var guld och gröna skogar. Hon behövde minsann ingen hjälp!

Men hon ville komma in på ett boende. Hon ville ha ett rum, det var det hon sa men aldrig till rätt person.

Hon sa det till mig, till min Mamma, till min bror, till hemtjänstens personal men inte till biståndsbedömaren som ringde och frågade hur hon hade det.

 

Fläkt, vattenmelon och larm

Fläkten köptes och installerades på tisdagskvällen. Mormor kunde knappast ta sig från köket till sin älskade TV-stol. Hon gick en välmarkerad väg mellan stolar och möbler som hon höll sig i medan jag försökte undvika att ingripa.

När hon väl kom fram, föll hon ner i stolen som tack och lov fångade henne. Där satt hon i lugn och ro, och kände hur fläkten drog igång luften kring henne. Det var en njutning, sa hon.

Jag åkte och handlade juice, mjölk, mat och vattenmelon. Hon hade inte druckit tillräckligt men glassen hade varit svalkande. Men vattenmelon är bra och utan kärnor också!

Hon hade lagt sig när jag kom tillbaka. Hon var väldigt trött. Hennes käpp låg vid sängkanten men enligt min mening var den livsfarlig eftersom den gav henne inget stöd när hon gick.

Jag skar upp vattenmelonen, la upp den i påsar som sattes i kylen. Finger-food är alltid bra och jag tänkte att detta kunde hon nog inte motstå. Dessutom behövde jag inte påminna henne att dricka vatten på ett tag i alla fall.

Utsikten till Köpenhamn var fin och det öppna landskapet som nådde hela vägen till Öresund bakade i solen. Det var varmt även klockan 19 på kvällen. Solen brände och man kunde bara luta sig tillbaka och njuta.

Mormor märkte att jag var ute på balkongen och hon kom så småningom ut i det stora rummet och satte sig bredvid fläkten i sin TV-fåtölj. Jag gick ut i köket och la upp lite vattenmelonsbitar på en tallrik och bar ut dem. Vi satt och åt, pratade och tittade på TV.

På torsdagen föll Mormor och tryckte på larmet.